onsdag 20 november 2013

Vid Blomsterkungens staty


Patienten huttrar. På frågan om hon vet var hon befinner sig lämnar hon en längre redogörelse: "Jag vet inte… jag går i parken. Det är så kallt. Det snöar hela tiden, åtminstone snöar det varje dag, kanske inte hela tiden, men någon gång varje dag. Det är något underligt med tiden också för händelserna kommer och går, det förflutna och framtiden, det är som om de möts vid olika skärningspunkter, jag vet vad som kommer att hända utan att veta vad som sker fram till dess, lösryckta scener… flickan som dog… hyllorna med böcker… de förvridna drömmarna, den plågade pojken… jag vet inte vad jag gör här men det är ändå mitt hem och mitt liv och det är inget man kan välja. Så jag går i parken, runt runt runt om Blomsterkungens staty, han står där mitt i parken och stirrar åt norr på ett inte så lite självgott och imposant sätt men jag, jag bara går runt och runt. Runt runt om statyn går jag. Under tiden snöar det, sjok av snö, miljarders miljarder av sexuddiga stjärnor som faller från skyn och lägger sig som ett mjukt duntäcke över allt och alla och dämpar alla ljud och till och med Blomsterkungen ser lite bekymrad ut, kanske påminner det honom om att inte ens en staty lever för evigt, för snön täcker allt och till slut kommer den att begrava oss alla under kilometerhöga berg av packad is. Men det sista som kommer att försvinna från den här världen är mina minnen av bibliotekarien och smaken av hans läppar, det blir det sista budskapet till universum, det och tanken på en liten flicka som dog alldeles för ung eller som kanske aldrig ens blev född."
Ur Fågeln i kejsarens träd (2012)

Inga kommentarer: