Det hade nästan blivit gryning innan hon var tillbaka i lägret.
”Var har du varit?”, frågade han.
”Jag trodde att du sov.”
”Jag vaknade just. Du svarade inte på min fråga.”
”Jag vill att vi återvänder. Tillbaka till staden.”
”Du skämtar! Han skakade på huvudet. ”Vad har flugit i dig nu?”
Hon sträckte fram händerna mot elden, kände värmen mot handflatorna. Tänkte på hur det kändes att smeka sitt barn.
"Det finns ingenstans att ta vägen”, sa hon.
Hans mun var som ett hårt draget streck. ”Ingenstans att ta vägen? Jag förstår inte vad du pratar om. Jag föreslår att vi sover nu. Allt ser annorlunda ut i morgon. Vi måste vara utvilade när vi passerar Höjderna. Ingen vet vad som väntar oss där.”
Hon gav upp. Höjde händerna i en tom gest. Sedan lade hon sig ner, vid elden, såg in i dess heta ugn och lyssnade på hans andetag, de orytmiska, hörde hur de blandades med pojkens stadiga och lugna inandning.
När hon var säker på att de båda sov, steg hon upp, gick fram till pojken, satte sig på huk och lade handen på hans kind. Den var kall men hon anade ändå värmen därunder den bleka hyn. Hon viskade i hans öra: ”Vi ses min älskling.” Sedan reste hon sig upp och började ensam gå tillbaka mot staden. (SLUT)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar