lördag 25 maj 2013

Barriären (del 1)

”I morgon kommer vi att passera Höjderna. Har du tänkt på vad som kan hända då?”, sa Anna till barnets far.
  ”Det är klart att jag har. Det har vi väl alla!”
  ”Jag är inte så säker på det. Det är inte alla som vill tänka på sådant.”
   Hon såg på när han med avmätta rörelser rörde om i sin dryckeskåsa. Det slog henne att hon aldrig hade tänkt på hur små händer han hade – nästan som en kvinnas. Och sedan det där sättet att dra med den skrovliga pinnen mot kåsans innervägg: hon kände hur det fick något att skava inom henne själv.
  ”Det är ingen som vet om Barriären finns”, sa han plötsligt.
  Hon övervägde detta påstående innan hon svarade. ”Man kan säga vad man vill. Allt är bara bokstäver, ord, meningar. Den finns där ändå.”

***

De satt vid familjens lägereld. Runt omkring dem på den dammiga slätten fanns det hundratals liknande eldar. Var och en utgjorde en familj eller ett sällskap av ett eller annat slag. De satt under stjärnorna och pratade om det som väntade dem där framme på andra sidan Höjderna. De tre högsta kullarna skymtade svagt vid slättens slut som dystra skuggor under stjärnljuset.
  Pojken vilade i hennes knä. Hans lugna andhämtning fick henne att tänka att det var världens egen rytm som slog i honom. Med pojkens far var det något annat, han med kåsan. Han var som gjord av eld och rök, ständigt vibrerande av svag olust och oförlöst vilja.
  Pojken slog upp ögonen. Såg på henne och hon drogs hjälplöst ner i hans glansigt fuktiga glober.
  ”Mamma, vad finns på Höjderna?”, frågade han.
   Innan hon hann svara sköt fadern in: ”Ingenting, inget att bry sig om. Sov på du bara.”
   ”Men du sa att något skulle hända. Om det är ingenting …?”
   ”Varför inte tala om det för honom? Vad kan det göra för skada. Det är väl lika bra att han går in i det med öppna ögon”, sa hon.
  ”Hur ska jag kunna tala om det, när jag inte själv vet vad det är? När ingen vet det. Det är bara dumma rykten. De sprids för att hindra folk från att ge sig av. Så är det bara”, sa han. 
  De satt tysta. Kanske fanns det inte mer att säga efter detta. Till och med pojken var tyst fast hon kunde se att han var otillfredsställd av att inte få veta mer.
  Men hon kunde inte låta bli: ”Kommer du ihåg hur vi brukade prata förr i tiden? Hur lyckliga vi skulle bli om vi kunde ge oss iväg.” 
  Han suckade.
  ”Det som har varit har varit, det är väl ingen mening med att dra upp det. Det är andra tider nu. Eller hur? Nu är vi äntligen på väg, varför ska du försöka förstöra det?”
  ”På väg … är vi verkligen det?”

Inga kommentarer: