Barriären (del 4)

Framför henne låg slätten med de många lägereldarna, och långt där borta vid horisonten kunde hon skymta ett mörkt band som då borde vara kusten och staden de hade lämnat.
  Nej, det var inte möjligt. Vagnen där uppe på himlen lyste fortfarande framför henne. De sju stjärnorna i sitt välbekanta mönster, fyra stycken som bildade själva vagnen och så tre stjärnor till handtaget snett uppåt åt vänster. Hon måste ha gått rakt fram, så långt kunde inte stjärnorna ha vridit sig. Hur var detta möjligt? Fanns det en annan slätt och en annan stad vid en kust framför dem? Ett likadant läger som deras eget?
  Vad som nerifrån hade verkat så klart urskiljbart, de tre topparna, var nu omöjliga att få grepp om. Hon kunde inte säga om hon stod på en bergskam eller nedanför eller om hon redan hade passerat dem. Hon trodde att hon gick i svag nedförsbacke. Dofterna och nattens mörker hade tillsammans slagit en ring runt henne som gjorde att hon varken kunde se eller tänka klart.
  Någonstans framför sig skymtade hon en rörelse. Kanske ett stenkast bort.
  Det såg ut som en kvinna, klädd liksom hon själv i böljande mörka tyger.
  Anna höjde handen över ögonbrynen, för att kunna se klarare.
  Den andra kvinnan gjorde likadant.
  Vad gjorde hon här? Anna gick fram mot henne. Det borde bara ta ett ögonblick. Hon gick och hon gick men hon kom inte närmare. Det var inget fel på hennes ben, det kändes snarare som om tiden tänjdes på märkliga sätt kring hennes kropp.
  Den andra kvinnan stirrade tillbaka på henne men gjorde ingen min av att röra sig mot henne.
  De stod där och såg på varandra. Vad annat fanns att göra?
  Ögonblick, förlorade i tiden.
  ”Vem är du?” frågade kvinnan framför henne. Vinden bar knappt hennes röst.
  Anna skakade på huvudet. Ritade ett tecken i luften, som en besvärjelse. Öppnade munnen för att säga något, men hade inget svar.
  Sedan vände sig den andra kvinnan om och började gå tillbaka mot det andra lägret därnere på den andra slätten.
 Så då vände även Anna sig om och började gå tillbaka i sina egna spår, och nu gick det lättare.   Återigen fanns det någon mening i vandrandet: att hon rörde sig från en punkt till en annan. Hon kunde se hur landskapet förändrades kring henne. Efter ett litet tag dök det återigen upp en stig upp som hon följde.
  Blodet pumpade i henne och svärmar av eldflugor följde henne på stigen så att det verkade som om stjärnorna hade lossnat från himlen. Hon tänkte att det hade sett ut som om kvinnan hade velat säga något mer, men hejdat sig i sista stund. Vad kunde det ha varit? Kanske samma fråga som hon själv hade haft på tungan. ”Vart är du på väg?”
  Och inom sig anade hon väl svaret på den frågan.
  När hon kom runt en stor manshög sten som låg som ett stort sovande troll bredvid stigen såg hon återigen slätten med eldarna ligga framför henne och långt där borta staden som de en gång hade kommit ifrån.

Barriären (del 3)

Det var mödosamt att ta sig upp på Höjderna. Hon hade trott att det var den mellersta av de tre små topparna hon besteg, men ju högre upp hon kom desto mer märkte hon att de alla egentligen var delar av en och samma höjd. På himlen hade stjärnbandet återigen vecklat ut sig, det lyste lika starkt som om fullmånen hade varit uppe och de kom henne att tänka på de myriader av lysande alger som kunde ses som skinande prickar i vattnet vid kusten därhemma under sommarkvällarna. Den gamla välkända Vagnen fanns däruppe på valvet och visade henne vägen norrut som en fyrbåk i skyn. Vild oregano, salvia och andra örter som hon inte kände igen växte i överflöd och när hon gick genom de spretiga buskarna gneds de mot hennes ben så att starka kryddofter avsöndrades. Samtidigt revs det upp små sår på hennes vader, och den söta bloddoften blandades med kryddornas.
  Hon visste inte hur länge hon hade gått däruppe på de slingriga stigarna, men till slut tog den sista stigen slut och hon gick vidare genom ris och små vindpinade buskage. Inte heller visste hon vart hon var på väg. Någonstans hade hon kanske ändå en aning om det, ett möjligt svar. Men hon kunde inte förklara varför hon gick här själv, när de andra sov därnere på slätten. Det räckte med det påtagliga i detta: vandrandet, stjärnorna, dofterna och snåren.
  Plötsligt insåg hon att hon måste ha gått i cirklar.

Barriären (del 2)

När portarna i stadens murar hade öppnats för tjugofyra timmar sades det att det stod var och en fritt att ge sig av. Upp emot ett hundratal människor hade passat på och tagit med sig allt de orkat bära och lämnat staden bakom sig.
  När folkmassan hade rört sig genom porten hade en vakt ropat efter dem med en röst som fått orden att eka genom de omgärdande gränderna: ”Ni kommer ändå inte längre än till Höjderna.”
  I tre dagar hade de varit på väg över slätten. Ett lämmeltåg på väg mot norr. Ett hungrigt och törstigt följe i slitna kläder täckta av slättens damm och stoft. Men de sa till sig själva att bara de kom fram till Höjderna skulle de kunna fylla på sina förråd, där skulle det finnas gott om mat och vatten.
  Anna rörde oroligt på sig. Elden brann ännu. Männen sov, den store och den lille. Långsamt, för att inte väcka de andra, satte hon sig upp. I elden brann glödande kol-ögon som blinkade iakttog henne och sköt blixtar mot varandra.
  Hon sparkade lite sand i elden vilket var fullständigt meningslöst. Bättre att gå därifrån.
  Slätten runt om henne var välvd av de små kullar som utgjordes av de sovande människorna. Det kändes som om hon gick genom en gigantisk odling där människobyltena utgjorde grödan. Men hon lämnade dem bakom sig när hon rörde sig mot kullarna där framme, de som skymde stjärnorna.
  Hon gick i många timmar.

Barriären (del 1)

”I morgon kommer vi att passera Höjderna. Har du tänkt på vad som kan hända då?”, sa Anna till barnets far.
  ”Det är klart att jag har. Det har vi väl alla!”
  ”Jag är inte så säker på det. Det är inte alla som vill tänka på sådant.”
   Hon såg på när han med avmätta rörelser rörde om i sin dryckeskåsa. Det slog henne att hon aldrig hade tänkt på hur små händer han hade – nästan som en kvinnas. Och sedan det där sättet att dra med den skrovliga pinnen mot kåsans innervägg: hon kände hur det fick något att skava inom henne själv.
  ”Det är ingen som vet om Barriären finns”, sa han plötsligt.
  Hon övervägde detta påstående innan hon svarade. ”Man kan säga vad man vill. Allt är bara bokstäver, ord, meningar. Den finns där ändå.”

***

De satt vid familjens lägereld. Runt omkring dem på den dammiga slätten fanns det hundratals liknande eldar. Var och en utgjorde en familj eller ett sällskap av ett eller annat slag. De satt under stjärnorna och pratade om det som väntade dem där framme på andra sidan Höjderna. De tre högsta kullarna skymtade svagt vid slättens slut som dystra skuggor under stjärnljuset.
  Pojken vilade i hennes knä. Hans lugna andhämtning fick henne att tänka att det var världens egen rytm som slog i honom. Med pojkens far var det något annat, han med kåsan. Han var som gjord av eld och rök, ständigt vibrerande av svag olust och oförlöst vilja.
  Pojken slog upp ögonen. Såg på henne och hon drogs hjälplöst ner i hans glansigt fuktiga glober.
  ”Mamma, vad finns på Höjderna?”, frågade han.
   Innan hon hann svara sköt fadern in: ”Ingenting, inget att bry sig om. Sov på du bara.”
   ”Men du sa att något skulle hända. Om det är ingenting …?”
   ”Varför inte tala om det för honom? Vad kan det göra för skada. Det är väl lika bra att han går in i det med öppna ögon”, sa hon.
  ”Hur ska jag kunna tala om det, när jag inte själv vet vad det är? När ingen vet det. Det är bara dumma rykten. De sprids för att hindra folk från att ge sig av. Så är det bara”, sa han. 
  De satt tysta. Kanske fanns det inte mer att säga efter detta. Till och med pojken var tyst fast hon kunde se att han var otillfredsställd av att inte få veta mer.
  Men hon kunde inte låta bli: ”Kommer du ihåg hur vi brukade prata förr i tiden? Hur lyckliga vi skulle bli om vi kunde ge oss iväg.” 
  Han suckade.
  ”Det som har varit har varit, det är väl ingen mening med att dra upp det. Det är andra tider nu. Eller hur? Nu är vi äntligen på väg, varför ska du försöka förstöra det?”
  ”På väg … är vi verkligen det?”

Monkeys with typewriters (1)

Jag inbillar mig att det finns två slags författare. Den ena sorten betraktar skrivandet som ett slags magi. Man vill inte se eller låtsas om vad som finns under huven, inuti maskinen. Skrivandet är oreducerbart, närmast heligt. Den andra sorten är mekar-typen som älskar att studera kugghjulen, kraftöverföringen, den glänsande smörjoljan ... allt som håller motorn igång. 

Scarlett Thomas ("The end of Mr Y" och "Our tragic universe" m fl) är av den senare typen. Lärare i creative writing vid universitetet i Kent och aktuell med en annorlunda skrivarbok: "Monkeys with typewriters". Titeln anspelar förstås på det gamla tankeexperimentet att en apa som hamrar på ett tangentbord till slut, med tillräckligt med tid till sitt förfogande, kommer att skriva ner en Shakespeare-pjäs.

Det här är en bok som jag hade velat ha för tjugo år sedan när jag började skriva. Kanske har den en extra trovärdighet för att den till skillnad från många andra skrivarböcker är skriven av en både framgångsrik som skicklig författare?  Det delar den med Stephen Kings välkända "On writing".

Men Thomas går betydligt djupare och försöker konkretisera det där mer svårfångade: vad är en bra text på den enskilda meningens nivå? Här använder hon t ex ett slags ordbank där man får betala olika mycket för konkreta och abstrakta ord eller för slitna uttryck etc med hjälp av olika regler. Det är naturligtvis en pedagogisk idé och inte något som ska användas i det dagliga skrivandet men som kan hjälpa en att skilja på "bra" och "dålig" text. 

Jag tror att jag själv kommer att använda en hel del från den här boken och tänker också skriva och lägga ut texter om hennes idéer och metoder. 

Lite Tjechov

Inledande citat till Scarlett Thomas "Monkeys with typewriters":