söndag 7 februari 2010

Vampire blues (del 5)


Det är klart att kistan som Peggy sov i var tung. Han fick baxa upp den på ett par mattor och sedan dra den bort till altandörren. Och den lilla trappan på utsidan fick han lägga madrasser över så att det gick att skjuta ner kistan utan att den skulle vobbla. Ut med den bara. Och så ytterligare lite till. Till slut stod den där på gräsmattan.
Han njöt av solen, av ljuset, av den ljumma vårvinden. Hur hade han kunnat undvara detta? Det förbannade mörkret. Han hatade det. Hatade hela spektaklet med vitsminkningen och slängkappan och offrens ögon och självföraktet efteråt. Det här var livet! Det riktiga livet, bland normala människor.
Hon skulle tacka honom. Det var han fullständigt övertygad om. Först skulle hon kanske bli rädd, men så fort hon märkte att det inte var farligt skulle hon också känna det. Värmen. Livet. Att inte behöva vara rädd. Det som alla andra visste. Det som hon var avundsjuk på. Hon skulle aldrig behöva känna sig ensam igen.
Och han skulle aldrig glömma det. När hon slog upp ögonen och såg på honom och hur glädjen i den första igenkännelsen tändes och sedan när hon insåg att det som omsvärmade dem var ljus, hur den där impulsen till ett leende, det lätta glittret i henne ögon, hur det inom en mikrosekund förvandlades till insikten om ett svek, det djupaste svek man kunde tänka sig. Hon hann aldrig säga något. De röda blåsorna slog upp på huden och började ryka innan han ens hann bli förvånad. Det var som om man hade riktat en eldkastare mot henne och inom några sekunder hade flammorna tagit sig och hon brann upp som om hon vore oljeindränkt tidningspapper och han var tvungen att backa därifrån för att komma undan hettan och han tänkte att han kanske skulle försöka stänga kistlocket men det var alldeles för sent, alldeles för sent.

Inga kommentarer: