Och så där fortsatte de ända tills det första gryningsljuset kunde börja anas och det blev dags att gå och lägga sig och hon pussade honom försiktigt på kinden och drog sig tillbaka till sin kista och han lade sig i sin men han lät locket vara av efter att han försäkrat sig om att alla persienner var nerdragna och att alla gardiner var fördragna, för han ville höra ringklockan så han kunde svara när de kom med den nya kistan till Peggy.
Han ropar genom dörren.
”Jag kommer att låsa upp och sen kommer jag att dra mig tillbaka till det inre rummet. Då kan ni öppna och ställa in leveransen här i hallen. Jag har en kraftig influensa och jag vill inte smitta, så det är för er skull jag håller mig ur vägen. Okej?”
Ett svårtytt muttrande från andra sidan dörren. Han tolkar det som en överenskommelse. Han drar sig tillbaka till vardagsrummet och stänger noga om sig.
Ytterdörren öppnas. Skrapljud, stön, frustande och svordomar. Och så tyst. Han väntar. Tystnad. Till sist öppnar han dörren.
Det första han lägger märke till är ljuset. Så obarmhärtigt ljust. Ytterdörren är öppen. Hans första tanke är att rusa tillbaka. Men han stålsätter sig. Kanske klarar han sig länge nog för att stänga dörren. Vad fan kunde de inte stänga efter sig för. Rent jäkelskap förstås. Man kan inte lita på folk.
Han rusar genom rummet, förbi den nya kistan med inbyggd teve som står där alldeles välputsat skinande. Ska just till att stänga dörren. Ett djupt andetag. Ljuset känns inte lika starkt. Kanske går det att vänja sig. Han väntar några extra sekunder, bara för att känna in. Så fort det blir obehagligt tänker han stänga. Men inte förrän då. Där ute är det alldeles stilla. Bara vinden som ruskar om buskarna nere vid infarten. Han har aldrig sett husen på andra sidan gatan i ett sådant ljus. Visste inte ens om att grannhuset mitt emot var citrongult. I mörker och i gryning och i skymning har det alltid sett brunt ut. Det här är annorlunda. Han kommer på sig själv med att bli intresserad av alla färger där ute i världen. Det är inte alls som på teve, det är mycket starkare, mer intensivt, mer … levande. Tänk om de kunde leva i ljuset. Så mycket enklare allt skulle vara. De skulle dra mindre uppmärksamhet till sig, eller hur? Man skulle kunna tro att de var som folk var mest. Sova på nätterna och vara vakna på dagarna. Kanske gå till ett arbete. Och så det här med kläderna. Var det verkligen nödvändigt? Han hade aldrig gillat det där teatraliska. Allt prat om traditionen. Det bara befäste allt som var fel med det. Men Peggy skulle aldrig gå med på, hon skulle aldrig våga prova. Om inte …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar