Efteråt, hemma igen. Det hade gått bra. De hade delat henne. Hon såg inte ens rädd ut. Ibland kunde han ha svårt att släppa det. Deras blickar, först överraskningen och misstron, och sen när den gick över från förvåning till visshet, och sen till sist; den yttersta skräcken. Allt för ofta kom han på sig själv med att tycka synd om dem. Men den här hade varit annorlunda. Som om hon hade väntat på det hela sitt liv, som om hon visste, till och med tyckte om det. Konstigt.
Peggy var lugn nu, som hon alltid var efteråt. De hade tagit med sig lite i sina doggybags och lagt i kylskåpet. Kanske kunde de ta lite som efterrätt senare. Klockan var ju bara två, de hade natten framför sig. Han sträckte sig efter tidningen. Han hade börjat på ett korsord förra natten. Osundhet, fem bokstäver, hm.
”Det var länge sedan vi bjöd in några grannar”, sa hon plötsligt.
Han prasslade med tidningen som för att säga att han inte orkade med några dumheter. Men sen bestämde han sig för att vara försonlig.
”Vi har väl aldrig haft grannar hemma hos oss, har vi?”
”Jo, kommer du inte ihåg att vi hade det där paret här, de som inte kunde få barn och som grälade hela tiden.”
”Jo, men de var ju swingers, det där var jättelänge sedan. De flesta här skulle inte gilla vår livsstil.”
”Man vet inte innan man provat.”
”Ja, om det enda vi serverar är Bloody Marys. Det känns konstigt om de sitter där och äter sina djurdelar och vi sitter och tittar på. De tycker vi är onormala.”
”Betyder det så mycket för dig då? Är inte det lite småborgerligt?”
”Jag tycker det är småborgerligt om man till varje pris vill umgås med grannarna. Vi har det väl bra som vi har det utan dem?”
”Det handlar väl inte om till varje pris. Det var bara en idé”, sa hon.
”Jag gillar det inte. De gillar inte mig och jag gillar inte dem. Vi har inget gemensamt”, sa han. Han borstade av osynliga dammkorn från sin kostym. Varje gång han kom på sig själv med att göra det slog det honom att han hade sett det i en svartvit film någon gång, att han hade stulit hela maneret från någon annan. Eller också kunde man se det på ett annat sätt, som en gest som fortplantas genom generationerna, som ett rörelsemönstrens egna genetik.
”Nej, du har rätt, det var idiotiskt.”
”Jag är bara förvånad, traditionen är så viktig för dig och så börjar du prata om att bjuda in grannar och du vill ha en kista med teve … vart leder det här?”
”Det är bara dumheter. Jag menar det inte. Ibland känner jag mig lite ensam bara antar jag. Men du har rätt. Vi kan aldrig bli något annat än det vi är.”
”Fast …”, sa han. ”Fast vi kanske borde, jag vet inte, fråga oss vad den där traditionen är?”
”Är du tillbaka vid det där om att äta av varandra? Det har aldrig fungerat. Det är ingen idé att prata om. Hellre äter jag av grannarna.”
”Nå, det skulle verkligen få skiten att träffa fläkten.”
”Va?”
”Ett uttryck. Ett människouttryck.”
”Det allra bästa vore om vi inte behövde dem alls, människorna. Om vi kunde äta grönsaker och bara vara för oss själva. Om de inte fanns så skulle jag inte känna mig ensam. Om det inte fanns tidningar och tv, om jag inte såg dem på nätterna, om jag inte bodde i deras städer … fan vad jag hatar dem.”
Hon hulkade till. Han låtsades som att han var så djupt inne i sin tidning så att han inte märkte det. Sen ångrade han sig och sträckte ut sin hand till henne. Hennes arm var hård, det fanns ingen märkbar elasticitet i den. Hade han aldrig lagt märke till det förut? Det var sällan de tog i varandra, konstigt att han inte tänkt så mycket på det. Människorna tog jämt i varandra. Men vi är ju inte människor. Eller är vi det? Kanske bara hittar vi på allt det här.
”Du”, sa han. Tvekade. ”Vad tror du skulle hända om vi bara sa till oss själva, att vi har hittat på det här, att det bara är en dum lek, att det aldrig var på riktigt … tror du att det skulle lösa upp allt, som om det var en rökridå, tänk om det är så?”
Hon stirrade tomt på honom. ”Du kan inte vara allvarlig.”
”Nej, det är klart jag inte är allvarlig. Jag bara pratar. Jag har väl också tråkigt. Det är väl det som är hela kärnan i det här.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar