Han tittade ut genom fönstret, såg släpljuset dra över villakvarteret och de sista reflexerna i grannens fönster tala om för honom att det bara var minuter kvar innan han kunde dra isär gardinerna. Solen, tänkte han, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Han såg grannarna skymta bakom sina glas där borta, bara tjugo meter ifrån honom med två tegelväggar som skydd emellan, tänk om han skulle … nej, det var omöjligt, så gör man bara inte. De skulle aldrig bli förlåtna om de gjorde något sådant.
”Vad gör du?”, ropade Peggy. ”Jag är hungrig, kan vi inte gå ut och äta ikväll?”
Vad skulle vi annars göra, muttrade han för sig själv. Vad menade hon egentligen? Att de skulle leva på varandra? Det vore absurt. Undrar om det någonsin har prövats? Det måste väl ha gjorts undersökningar? Det är som det sägs inom nationalekonomin: vi kan inte leva på att klippa håret på varandra.
”Jag vet inte om jag känner för det”, svarade han henne. Vad skulle hon säga om det?
Han hörde hur hon rumsterade om inne i badrummet. Han visste precis vad hon gjorde. Allt måste vara perfekt. Vitpuder över hela ansiktet, kraftigt markerade läppar, trådsmala ögonbryn, det korpsvarta håret i perfekt ordning.
Vad sa du egentligen?” Hårborsten i ivriga tag, perfekt mittbena. Hennes ögon vattniga, nästan febriga. De var ofta så vid den här tiden på kvällen. Hon hade alltid varit hungrigare än han, alltid lite mer desperat.
”Kan vi inte stanna hemma ikväll? Bara en tanke. Vi har varit ute varje kväll den här månaden.”
”Du menar att vi inte skulle äta alls?” Hon han lade handen på höften, det såg ut som om hon skulle dra en revolver. En förflugen tanke om att hon såg sexig ut i den posen, det accentuerade hennes höfter på något sätt. ”Sebastian, jag är hungrig, jag kan inte vara utan. Det går inte. Vad är det frågan om egentligen? Börjar du bli rädd?”
”Det var du som frågade … jag tänkte att vi kanske kunde ge till varandra.”
”Det går inte.”
”Hur vet du det?”
”Det är sånt som man bara vet. Har du någonsin hört talas om det?”
”Nej, men bara för att man inte har hört talas om det behöver det väl inte betyda att det inte existerar?” Trodde han på det här själv? Det gjorde han ju inte.
”Vart vill du komma egentligen?”
”Ingenstans.”
Hon suckade och gick tillbaka till badrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar