På nätterna tittar jag upp på stjärnorna. Det är något som är avgjort bättre nu för tiden. Man ser många fler stjärnor, ja hela Vintergatan böljar där uppe som en jättemanet som långsamt andas ut och in, blåser stjärnrök över hela alltet och tittar ner på mig – och då tänker jag att jag är ensam i hela universum, att jag är det enda medvetandet som finns kvar, att jag därför i själva verket är universum och då måste jag väl ändå vara det man kallar för Gud.
Kanske borde jag skapa något. Men vad ska det tjäna till? Mot dumheten kämpar ju själva gudarna förgäves.
Istället har jag börjat röka. Jag vet inte hur länge cigaretter håller sig i sina förpackningar. Jag hoppas att det tar längre tid än så att utveckla emfysem eller lungcancer. Det var inte särskilt gott i början men nu har jag lärt mig att uppskatta denna ganska bisarra vana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar