Kvarglömd (del 2)

Den frid som härskar på gatorna. Den frid som finns i en ensam restaurangmeny som vid något tillfälle har ryckts ut ur sitt konstläderfodral och sedan knycklats ihop och slängts på gatan och som nu blåser fram och tillbaka. Det var ett misstag att plocka upp den. Min mage skriker av besvikelse över att påminnas om att det fanns sådant för inte alls så länge sedan. Kalvfärsbiffar, fritatta, jambalaya, pytt i panna, vad som helst som uttrycker struktur och ordning, något som inte bara är utrafsat innehåll från en konservburk eller torkad pasta som mals sönder till mjöl mellan slitna molarer.

Jag vet att jag lever i en dröm och jag förväntar mig inte att vakna ur den. På morgonen ska jag dö. Och frågan är om jag längtar efter detta eller om det är bättre att bo i en mardröm än att

Tomhet.

Kanske kommer de tillbaka och sätter igång kraftverken och tevestationerna och flygplatserna och tandkrämsfabrikerna och vitamininstitutet i Schweiz och då kommer de att hälsa mig som en sedan länge försvunnen broder och son och far och säger att det var det bra det du gjorde, vi behövde någon som höll ställningarna, någon som stannade kvar och vittnade, det är som universum som behöver betrakta sig självt - vad ska det annars vara bra för om det inte vet om att det existerar?

Någon skulle kanske säga att det är ett gudsbevis så gott som något men sådant bryr jag mig inte om, betraktar det som nonsens helt enkelt. Jag är inte så bra på matematik och fysik men jag misstänker att allt är uppbyggt på cirkelbevis. Språket i sig bevisar inget annat än att det är språk. Om man säger att det i språket finns något som heter gravitation och beror på växelspel mellan krafter i materien så har man inte sagt något annat än just det.

Och det kanske man kan nöja sig med, men av någon anledning så har jag slutat att ta något för givet. Det var inte så här jag hade tänkt mig min ålderdom.