Den vita slipsen köpte jag på den tiden jag brukade gå på begravningar. Jag läste i tidningarna när det var begravningar och så gick jag dit. Finessen med den vita slipsen var att den markerade att jag var nära anhörig, som en son eller dotterson eller liknande och jag njöt av den förvirring som det skapade och av att iaktta hur de äkta släktingarna nästan gjorde krumbukt på sig själva för att försöka lista ut vem den där ovårdade slyngeln med rufsigt hår var. Med vit slips! En släkting, en nära anhörig – kanske till och med ett oäkta barn? Vad hade pappa egentligen för sig på det där utlandsjobbet? Och änkan, lika vit som min slips vid åsynen av mig. En gång var det en herre som tilltalade mig på en lång rad av språk; engelska, franska, ryska och något afrikanskt stamspråk. Tydligen hade hans bror varit en berest herre och nu hade han fått för sig att jag var resultatet av något slags missionärsromans.
Men en gång fick jag stryk. Jag borde väl ha vetat bättre än att gå på en ökänd fotbollshuligans begravning. Han hade visst fått bita i gräset under ett organiserat gängslagsmål. Att döma av stämningarna i tidningarnas insändarspalter och de diskussioner om saken som jag råkade åhöra från angränsande cafébord var många rätt glada att bli av med honom. Det var också något som jag råkade nämna på begravningen i fråga, vilket inte hans lagkamrater i supporterklubben uppskattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar