Vampire blues (del 1)

Han tittade ut genom fönstret, såg släpljuset dra över villakvarteret och de sista reflexerna i grannens fönster tala om för honom att det bara var minuter kvar innan han kunde dra isär gardinerna. Solen, tänkte han, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Han såg grannarna skymta bakom sina glas där borta, bara tjugo meter ifrån honom med två tegelväggar som skydd emellan, tänk om han skulle … nej, det var omöjligt, så gör man bara inte. De skulle aldrig bli förlåtna om de gjorde något sådant.

”Vad gör du?”, ropade Peggy. ”Jag är hungrig, kan vi inte gå ut och äta ikväll?”

Vad skulle vi annars göra, muttrade han för sig själv. Vad menade hon egentligen? Att de skulle leva på varandra? Det vore absurt. Undrar om det någonsin har prövats? Det måste väl ha gjorts undersökningar? Det är som det sägs inom nationalekonomin: vi kan inte leva på att klippa håret på varandra.

”Jag vet inte om jag känner för det”, svarade han henne. Vad skulle hon säga om det?

Han hörde hur hon rumsterade om inne i badrummet. Han visste precis vad hon gjorde. Allt måste vara perfekt. Vitpuder över hela ansiktet, kraftigt markerade läppar, trådsmala ögonbryn, det korpsvarta håret i perfekt ordning.

Vad sa du egentligen?” Hårborsten i ivriga tag, perfekt mittbena. Hennes ögon vattniga, nästan febriga. De var ofta så vid den här tiden på kvällen. Hon hade alltid varit hungrigare än han, alltid lite mer desperat.

”Kan vi inte stanna hemma ikväll? Bara en tanke. Vi har varit ute varje kväll den här månaden.”

”Du menar att vi inte skulle äta alls?” Hon han lade handen på höften, det såg ut som om hon skulle dra en revolver. En förflugen tanke om att hon såg sexig ut i den posen, det accentuerade hennes höfter på något sätt. ”Sebastian, jag är hungrig, jag kan inte vara utan. Det går inte. Vad är det frågan om egentligen? Börjar du bli rädd?”

”Det var du som frågade … jag tänkte att vi kanske kunde ge till varandra.”

”Det går inte.”

”Hur vet du det?”

”Det är sånt som man bara vet. Har du någonsin hört talas om det?”

”Nej, men bara för att man inte har hört talas om det behöver det väl inte betyda att det inte existerar?” Trodde han på det här själv? Det gjorde han ju inte.

”Vart vill du komma egentligen?”

”Ingenstans.”

Hon suckade och gick tillbaka till badrummet.

Begravningsgästen

Den vita slipsen köpte jag på den tiden jag brukade gå på begravningar. Jag läste i tidningarna när det var begravningar och så gick jag dit. Finessen med den vita slipsen var att den markerade att jag var nära anhörig, som en son eller dotterson eller liknande och jag njöt av den förvirring som det skapade och av att iaktta hur de äkta släktingarna nästan gjorde krumbukt på sig själva för att försöka lista ut vem den där ovårdade slyngeln med rufsigt hår var. Med vit slips! En släkting, en nära anhörig – kanske till och med ett oäkta barn? Vad hade pappa egentligen för sig på det där utlandsjobbet? Och änkan, lika vit som min slips vid åsynen av mig. En gång var det en herre som tilltalade mig på en lång rad av språk; engelska, franska, ryska och något afrikanskt stamspråk. Tydligen hade hans bror varit en berest herre och nu hade han fått för sig att jag var resultatet av något slags missionärsromans.

Men en gång fick jag stryk. Jag borde väl ha vetat bättre än att gå på en ökänd fotbollshuligans begravning. Han hade visst fått bita i gräset under ett organiserat gängslagsmål. Att döma av stämningarna i tidningarnas insändarspalter och de diskussioner om saken som jag råkade åhöra från angränsande cafébord var många rätt glada att bli av med honom. Det var också något som jag råkade nämna på begravningen i fråga, vilket inte hans lagkamrater i supporterklubben uppskattade.

Kvarglömd (del 4)

Jag låtsas sova för att lura mig själv att bli lugn när jag hör dina fotsteg i trappen. Jag blir inte ens rädd. Och jag känner igen dina steg, vet att det är du långt innan jag anar din närvaro, innan jag känner din omisskänneliga doft och jag öppnar mina ögon och ser att ditt hår fortfarande är solljus och dina ögon himlavalvet och din näsa andas samma luft som jag och jag anar dina vita tänder som rev bakom dina läppars bränningar. Allt jag vill är att du ska komma och lägga dig hos mig, att dina händer ska söka sig in under min smutsiga skjorta och att du ska, som jag sett aztekpräster göra på bilder, borra in handen i min bröstkorg och slita ut mitt bultande hjärta och äta det, smälta mig, bokstavligen förtära min kärlek, men istället glider du ner vid min sida och du viskar till mig att vi är förbundna med en osynlig tråd och att du inte vet om du ska älska eller hata mig för det. Och jag rycker på axlarna och har inget särskilt att säga och sedan säger jag att jag plösligt kan bli tyst när jag förväntas säga något.

Då inser jag att vi båda bara är två neuroner i universums stora hjärna och att vår uppgift är att utbyta signalsubstanser med varandra och att vi därför bara är en beståndsdel av en mycket större tanke vars innehåll det inte finns några möjligheter för oss att fatta.

Eller kanske bakterier i universums mage.

Och sedan börjar det glida iväg. Tankarna blir ohållbara, de löses upp som en reva i ett tyg och jag blir inte gelé inte jag du inga tankar längre inga bokstäver bara bokstäver aj le o ek dle

Ee gege

Gle ale

Vdf

SLUT

Kvarglömd (del 3)

På nätterna tittar jag upp på stjärnorna. Det är något som är avgjort bättre nu för tiden. Man ser många fler stjärnor, ja hela Vintergatan böljar där uppe som en jättemanet som långsamt andas ut och in, blåser stjärnrök över hela alltet och tittar ner på mig – och då tänker jag att jag är ensam i hela universum, att jag är det enda medvetandet som finns kvar, att jag därför i själva verket är universum och då måste jag väl ändå vara det man kallar för Gud.

Kanske borde jag skapa något. Men vad ska det tjäna till? Mot dumheten kämpar ju själva gudarna förgäves.

Istället har jag börjat röka. Jag vet inte hur länge cigaretter håller sig i sina förpackningar. Jag hoppas att det tar längre tid än så att utveckla emfysem eller lungcancer. Det var inte särskilt gott i början men nu har jag lärt mig att uppskatta denna ganska bisarra vana.

Kvarglömd (del 2)

Den frid som härskar på gatorna. Den frid som finns i en ensam restaurangmeny som vid något tillfälle har ryckts ut ur sitt konstläderfodral och sedan knycklats ihop och slängts på gatan och som nu blåser fram och tillbaka. Det var ett misstag att plocka upp den. Min mage skriker av besvikelse över att påminnas om att det fanns sådant för inte alls så länge sedan. Kalvfärsbiffar, fritatta, jambalaya, pytt i panna, vad som helst som uttrycker struktur och ordning, något som inte bara är utrafsat innehåll från en konservburk eller torkad pasta som mals sönder till mjöl mellan slitna molarer.

Jag vet att jag lever i en dröm och jag förväntar mig inte att vakna ur den. På morgonen ska jag dö. Och frågan är om jag längtar efter detta eller om det är bättre att bo i en mardröm än att

Tomhet.

Kanske kommer de tillbaka och sätter igång kraftverken och tevestationerna och flygplatserna och tandkrämsfabrikerna och vitamininstitutet i Schweiz och då kommer de att hälsa mig som en sedan länge försvunnen broder och son och far och säger att det var det bra det du gjorde, vi behövde någon som höll ställningarna, någon som stannade kvar och vittnade, det är som universum som behöver betrakta sig självt - vad ska det annars vara bra för om det inte vet om att det existerar?

Någon skulle kanske säga att det är ett gudsbevis så gott som något men sådant bryr jag mig inte om, betraktar det som nonsens helt enkelt. Jag är inte så bra på matematik och fysik men jag misstänker att allt är uppbyggt på cirkelbevis. Språket i sig bevisar inget annat än att det är språk. Om man säger att det i språket finns något som heter gravitation och beror på växelspel mellan krafter i materien så har man inte sagt något annat än just det.

Och det kanske man kan nöja sig med, men av någon anledning så har jag slutat att ta något för givet. Det var inte så här jag hade tänkt mig min ålderdom.

Kvarglömd (del 1)

Solen skiner obarmhärtigt, ett gult ljus som lägger sig som en glittrande slöja över dammiga skyltfönster, lyser upp blottade konservburkar i sopcontainers, ett ljus som får löven att vibrera i bortglömda allélindar, ett ljus som jag inte har sett sedan jag var ung, för ung är det länge sedan jag var men på den tiden var jag van vid en ändlös räcka dagar fyllda av surt regn och när jag gick för att hälsa på mina vänner så var där som ett avstånd, jag kunde nästan känna att de tänkte, att ”han, han går med regn i tankarna och damm i lungorna”, och de hade väl rätt på sitt sätt, men samtidigt tyckte jag att det var orättvist.

Och nu spelar det ingen roll för när jag går till dem och ringer på deras dörrar så öppnas de inte längre, det är aldrig någon hemma, alla har dragit iväg, fan vet var, alla utom jag, kanske tog de den sista raketen till stjärnorna.

Det var sådant som jag läste om när jag var liten. När det stora atomkriget skulle komma och människorna till slut hade gjort Jorden obeboelig så levde ändå drömmen om att börja om någon annanstans, en dröm som inte så lite påminde om de tecknade scenerna i Jehovas vittnens propagandaskrifter, sådana som kringvandrande missionärer prackade på en för fem kronor och hur som helst visade bilderna alltid välklippta gräsmattor, sådana som brukar finnas utanför amerikanska multinationella bolags huvudkontor, och på de gräsmattorna levde lejon och lamm och människor i vita särkar tillsammans i frid.

Fetus in fetu

På tvåhundra år har cirka 90 fall av så kallad intrafetation rapporterats. Vad som händer är att vid en enäggstvillingsgraviditet så delas i sällsynta fall ägget inte i två lika stora delar. I sådana fall missbildas den mindre tvillingen ofta tidigt, kapslas in i det större fostret och lever där som en parasit. Det får syre och näring eftersom det växer ihop med syskonets blodomlopp och lever där så länge det blir kvar i dennes kropp. Var åttonde graviditet börjar som en tvillinggraviditet men bara tio procent slutar med tvillingfödsel. Många av oss är segrare ur en strid i livmodern vi inte ens vet om har ägt rum.

Släktled

”Jag drömde om mormor”, sa hon plötsligt. ”Det var så verkligt, jag var så övertygad om att hon levde när jag vaknade att det tog mig en lång stund att komma på hur det verkligen var. Att hon är död menar jag. När jag tänker efter vet jag inte riktigt vad hon höll på med, om hon dammade eller diskade eller sorterade räkningar, jag ser henne bara framför mig göra saker, men jag ser inte vad. Det är väl så jag minns henne.” Hon tystnade plötsligt, verkade tänka efter. ”Mamma är äldre nu än mormor var när hon dog. Nu är det hon som är mormor. Det är konstigt. Eller, det är klart att det inte är konstigt, det är fullständigt naturligt, men för mig är det konstigt att min egen mamma har tagit mormors plats och jag … är den där konstiga sorten, mamma, vuxen … nej, det går inte.”

Arlanda

På kortet står det skrivet ”Arlanda 1965”med bläck i den lilla vita kanten högst upp. Det är antagligen min mors handstil. I den vita kanten längst ner står det, fastän upp och ner, oct . 65 . Det är tydligen kortprintmaskinen som har lämnat detta meddelande. Färgerna har blåstick. Min far längst till vänster i mörk kostym och blårandig slips och med två paraplyer i högerhanden. Han blundar, antagligen för att ljuset är skarpt, och håller huvudet lyft och ryggen rak. Min mor har kappa och permanentat hår och hon har ytterligare en rock, kanske min fars, över armen. Hon har just vänt på huvudet så man ser henne i profil. Hon ser ut att säga något, kanske riktat till min storasyster som står närmast pappa. Hon har röd kappa och långstrumpor och hon håller mig i handen. Jag är tjugotvå månader gammal. Mitt hår är mycket ljusare än jag hade när jag blev äldre. Min bror står lite för sig själv och tittar ut ur bilden, åt höger. I bakgrunden står en träsoffa som det står Luftfartsverket på. Det här är dagen då vi flyttar till Förbundsrepubliken Tyskland, till Blumenstrasse i Bad Neuheim, känt för två saker; sina kurbad och för att Elvis Presley gjorde militärtjänst på den närbelägna NATO-basen.