Så jävla Gud nu

Maskinen växte för varje dag. Den blev allt mer oformlig och grotesk. Jag längtar efter ett barn. Det var den tanken som hade startat det hela. En varm dag, en sådan där dag när byxorna smetar mot benen redan innan man tagit dem på sig. En sådan dag när hettan sveper bort alla vanliga tankar och man, om man råkar vara en viss personlighetstyp, inser hela vidden av sin ensamhet.

Det hade börjat med en konservburk. Heinz Vita bönor i tomatsås. Alldeles för mycket socker men bättre än de billigare varianterna. Han hade avlägsnat de vassa och kantiga resterna av locket och sedan sköljt ur den ordentligt. En torso slog det honom när han stod där med burken under vattenstrålen. En torso tömd på blod och muskler. Tömd på liv. Han kände sig lite yr, en känsla som hade återkommit allt oftare på senare tid, så han tog tag i diskbänken för att hålla sig upprätt. Ingen kommer att komma ihåg mig. Burken i handen.

Han borrade hål i sidorna och monterade små armar av piprensare. Tejpade för hålet och satte en flörtkula som huvud. Tjockare piprensare som ben som avslutades med valnötsskal som fötter. En löjlig liten docka. Å ena sidan var det meningslöst å andra sidan kändes det bra någonstans, ungefär i hjärttrakten visade det sig när han kände efter.

Burkdockan hade stått och iakttagit honom från sin position i bokhyllan mellan en monografi över Max Ernst och Stora vegetariska kokboken (han hade samlat alla folianter huller om buller). Det var inte mycket liv i den där tänkte han. Tyst stod den bara och glodde, ja inte ens glodde, den hade ju inga ögon.

Nästa dag åkte han till återvinningsstationen. Han hade bra kontakt med gubbarna där. Det trodde att han var konstnär och på sätt och vis var han väl det också även om han aldrig hade haft en utställning eller sett på sig själv som en sådan. Men de hade inget emot att tjäna lite extra genom att sälja olika sorters skrot till honom.

Den här gången köpte han säkert fem gånger mer än han hade gjort vid något tidigare tillfälle. Det var allt möjligt, från stora bortslitna plåtstycken från frysboxar och tvättmaskiner till små kretskort från gamla walkman-spelare, såväl bildrör och bildäck som kasserade endospipetter och halvfyllda rullar med ståltråd. Han lyckades fylla hela sin VW-buss (med borttagna baksäten) med skrotet.

Väl hemma sorterade han det i olika kategorier. Storlek, färg, form och funktion. Sådana delar som kunde förmedla energi var han särskilt mån om, till exempel kretskort, kugghjul, elsladdar och liknande. Han funderade också längre kring de större plåtarna. I sin fantasi försökte han pussla ihop dem som om det vore en test av hans spatiala förmåga. Det fanns också delar som han inte kunde hitta någon direkt funktion för, som varken skulle vara en del av själva konstruktionen eller verka som någon form av kraftförmedlare. Ornament, tänkte han, sådant som förhåller sig till omgivningen, som fåglarnas färggranna fjädrar lockar till parning eller insekters varningsfärger eller babianernas groteska arslen.

I fem veckor byggde han på maskinen. Sedan var den färdig. Trodde han.

Well said Lance ...

Dagens inlägg blir ett citat från en intervju med författaren Lance Olsen (hela finns på: http://www.pifmagazine.com/SID/939/)

"Back to my comment about mere competence to commence: anyone can turn out a merely competent story or poem or novel, but why settle for the McDonald's of writing, the literary equivalent of Britney Spears's marshmallow music? Push yourself. Take chances. Remain curious. Remain crazy. Don't do the same thing twice. Try to fail in interesting ways and see what happens. Ask yourself: what forms and what fictions are appropriate to our own sociohistorical moment? Don't rewrite yesterday. Always write what you want to read, not what you think others do. Don't compromise. Realize, along with Roland Barthes, that literature is the question minus the answer; if you've got an answer, chances are you're not a writer. Realize, along with John Cage, that you shouldn't be frightened of new ideas; it's the old ones that should scare you. Realize, along with T. S. Eliot, that only those who risk going too far can possibly find out how far one can go. Reach out and support other writers. Understand this writing thing isn't a competition; all of us can win all the time. Think of yourself as part of a conversation about the big stuff of life and narrative that extends across time and space, and ask yourself where your voice fits in, how you can help other voices be heard. And if you plan to write for fame or fortune, do something else...immediately."

Vampire blues (del 5)

Det är klart att kistan som Peggy sov i var tung. Han fick baxa upp den på ett par mattor och sedan dra den bort till altandörren. Och den lilla trappan på utsidan fick han lägga madrasser över så att det gick att skjuta ner kistan utan att den skulle vobbla. Ut med den bara. Och så ytterligare lite till. Till slut stod den där på gräsmattan.

Han njöt av solen, av ljuset, av den ljumma vårvinden. Hur hade han kunnat undvara detta? Det förbannade mörkret. Han hatade det. Hatade hela spektaklet med vitsminkningen och slängkappan och offrens ögon och självföraktet efteråt. Det här var livet! Det riktiga livet, bland normala människor.

Hon skulle tacka honom. Det var han fullständigt övertygad om. Först skulle hon kanske bli rädd, men så fort hon märkte att det inte var farligt skulle hon också känna det. Värmen. Livet. Att inte behöva vara rädd. Det som alla andra visste. Det som hon var avundsjuk på. Hon skulle aldrig behöva känna sig ensam igen.

Och han skulle aldrig glömma det. När hon slog upp ögonen och såg på honom och hur glädjen i den första igenkännelsen tändes och sedan när hon insåg att det som omsvärmade dem var ljus, hur den där impulsen till ett leende, det lätta glittret i henne ögon, hur det inom en mikrosekund förvandlades till insikten om ett svek, det djupaste svek man kunde tänka sig. Hon hann aldrig säga något. De röda blåsorna slog upp på huden och började ryka innan han ens hann bli förvånad. Det var som om man hade riktat en eldkastare mot henne och inom några sekunder hade flammorna tagit sig och hon brann upp som om hon vore oljeindränkt tidningspapper och han var tvungen att backa därifrån för att komma undan hettan och han tänkte att han kanske skulle försöka stänga kistlocket men det var alldeles för sent, alldeles för sent.

Vampire blues (del 4)

Och så där fortsatte de ända tills det första gryningsljuset kunde börja anas och det blev dags att gå och lägga sig och hon pussade honom försiktigt på kinden och drog sig tillbaka till sin kista och han lade sig i sin men han lät locket vara av efter att han försäkrat sig om att alla persienner var nerdragna och att alla gardiner var fördragna, för han ville höra ringklockan så han kunde svara när de kom med den nya kistan till Peggy.

Han ropar genom dörren.

”Jag kommer att låsa upp och sen kommer jag att dra mig tillbaka till det inre rummet. Då kan ni öppna och ställa in leveransen här i hallen. Jag har en kraftig influensa och jag vill inte smitta, så det är för er skull jag håller mig ur vägen. Okej?”

Ett svårtytt muttrande från andra sidan dörren. Han tolkar det som en överenskommelse. Han drar sig tillbaka till vardagsrummet och stänger noga om sig.

Ytterdörren öppnas. Skrapljud, stön, frustande och svordomar. Och så tyst. Han väntar. Tystnad. Till sist öppnar han dörren.

Det första han lägger märke till är ljuset. Så obarmhärtigt ljust. Ytterdörren är öppen. Hans första tanke är att rusa tillbaka. Men han stålsätter sig. Kanske klarar han sig länge nog för att stänga dörren. Vad fan kunde de inte stänga efter sig för. Rent jäkelskap förstås. Man kan inte lita på folk.

Han rusar genom rummet, förbi den nya kistan med inbyggd teve som står där alldeles välputsat skinande. Ska just till att stänga dörren. Ett djupt andetag. Ljuset känns inte lika starkt. Kanske går det att vänja sig. Han väntar några extra sekunder, bara för att känna in. Så fort det blir obehagligt tänker han stänga. Men inte förrän då. Där ute är det alldeles stilla. Bara vinden som ruskar om buskarna nere vid infarten. Han har aldrig sett husen på andra sidan gatan i ett sådant ljus. Visste inte ens om att grannhuset mitt emot var citrongult. I mörker och i gryning och i skymning har det alltid sett brunt ut. Det här är annorlunda. Han kommer på sig själv med att bli intresserad av alla färger där ute i världen. Det är inte alls som på teve, det är mycket starkare, mer intensivt, mer … levande. Tänk om de kunde leva i ljuset. Så mycket enklare allt skulle vara. De skulle dra mindre uppmärksamhet till sig, eller hur? Man skulle kunna tro att de var som folk var mest. Sova på nätterna och vara vakna på dagarna. Kanske gå till ett arbete. Och så det här med kläderna. Var det verkligen nödvändigt? Han hade aldrig gillat det där teatraliska. Allt prat om traditionen. Det bara befäste allt som var fel med det. Men Peggy skulle aldrig gå med på, hon skulle aldrig våga prova. Om inte …

Vampire blues (del 3)

Efteråt, hemma igen. Det hade gått bra. De hade delat henne. Hon såg inte ens rädd ut. Ibland kunde han ha svårt att släppa det. Deras blickar, först överraskningen och misstron, och sen när den gick över från förvåning till visshet, och sen till sist; den yttersta skräcken. Allt för ofta kom han på sig själv med att tycka synd om dem. Men den här hade varit annorlunda. Som om hon hade väntat på det hela sitt liv, som om hon visste, till och med tyckte om det. Konstigt.

Peggy var lugn nu, som hon alltid var efteråt. De hade tagit med sig lite i sina doggybags och lagt i kylskåpet. Kanske kunde de ta lite som efterrätt senare. Klockan var ju bara två, de hade natten framför sig. Han sträckte sig efter tidningen. Han hade börjat på ett korsord förra natten. Osundhet, fem bokstäver, hm.

”Det var länge sedan vi bjöd in några grannar”, sa hon plötsligt.

Han prasslade med tidningen som för att säga att han inte orkade med några dumheter. Men sen bestämde han sig för att vara försonlig.

”Vi har väl aldrig haft grannar hemma hos oss, har vi?”

”Jo, kommer du inte ihåg att vi hade det där paret här, de som inte kunde få barn och som grälade hela tiden.”

”Jo, men de var ju swingers, det där var jättelänge sedan. De flesta här skulle inte gilla vår livsstil.”

”Man vet inte innan man provat.”

”Ja, om det enda vi serverar är Bloody Marys. Det känns konstigt om de sitter där och äter sina djurdelar och vi sitter och tittar på. De tycker vi är onormala.”

”Betyder det så mycket för dig då? Är inte det lite småborgerligt?”

”Jag tycker det är småborgerligt om man till varje pris vill umgås med grannarna. Vi har det väl bra som vi har det utan dem?”

”Det handlar väl inte om till varje pris. Det var bara en idé”, sa hon.

”Jag gillar det inte. De gillar inte mig och jag gillar inte dem. Vi har inget gemensamt”, sa han. Han borstade av osynliga dammkorn från sin kostym. Varje gång han kom på sig själv med att göra det slog det honom att han hade sett det i en svartvit film någon gång, att han hade stulit hela maneret från någon annan. Eller också kunde man se det på ett annat sätt, som en gest som fortplantas genom generationerna, som ett rörelsemönstrens egna genetik.

”Nej, du har rätt, det var idiotiskt.”

”Jag är bara förvånad, traditionen är så viktig för dig och så börjar du prata om att bjuda in grannar och du vill ha en kista med teve … vart leder det här?”

”Det är bara dumheter. Jag menar det inte. Ibland känner jag mig lite ensam bara antar jag. Men du har rätt. Vi kan aldrig bli något annat än det vi är.”

”Fast …”, sa han. ”Fast vi kanske borde, jag vet inte, fråga oss vad den där traditionen är?”

”Är du tillbaka vid det där om att äta av varandra? Det har aldrig fungerat. Det är ingen idé att prata om. Hellre äter jag av grannarna.”

”Nå, det skulle verkligen få skiten att träffa fläkten.”

”Va?”

”Ett uttryck. Ett människouttryck.”

”Det allra bästa vore om vi inte behövde dem alls, människorna. Om vi kunde äta grönsaker och bara vara för oss själva. Om de inte fanns så skulle jag inte känna mig ensam. Om det inte fanns tidningar och tv, om jag inte såg dem på nätterna, om jag inte bodde i deras städer … fan vad jag hatar dem.”

Hon hulkade till. Han låtsades som att han var så djupt inne i sin tidning så att han inte märkte det. Sen ångrade han sig och sträckte ut sin hand till henne. Hennes arm var hård, det fanns ingen märkbar elasticitet i den. Hade han aldrig lagt märke till det förut? Det var sällan de tog i varandra, konstigt att han inte tänkt så mycket på det. Människorna tog jämt i varandra. Men vi är ju inte människor. Eller är vi det? Kanske bara hittar vi på allt det här.

”Du”, sa han. Tvekade. ”Vad tror du skulle hända om vi bara sa till oss själva, att vi har hittat på det här, att det bara är en dum lek, att det aldrig var på riktigt … tror du att det skulle lösa upp allt, som om det var en rökridå, tänk om det är så?”

Hon stirrade tomt på honom. ”Du kan inte vara allvarlig.”

”Nej, det är klart jag inte är allvarlig. Jag bara pratar. Jag har väl också tråkigt. Det är väl det som är hela kärnan i det här.”

Vampire blues (del 2)

En halvtimme senare var de ute på gatan, hand i hand. Det var helt mörkt nu och bara gatlamporna och det blåvita skenet från påslagna teveapparater som sipprade ut från husen skvallrade om liv.

”Jag känner mig lite löjlig, måste vi ha de här kläderna?”, sa han.

”Det är tradition. Vad är nu det här? Har du hamnat i något slags livskris?”

”Ja, eller dödskris om man ska vara noga i så fall.”

”Vi är inte döda, det där är bara en myt.”

”Jamen, vad är vi då?”

”Du ska inte fundera så mycket.”

”Nähä, jag ska inte fundera så mycket.”

Han började bli arg, kände han. Skvätte iväg småstenar med hjälp av sin käpp. Sida vid sida gick de. Kunde de inte ta en taxi istället. Det var hon som alltid tjatade om traditioner och seder. Allt skulle vara på ett särskilt sätt. Vem bestämde sådant? Ibland kunde han få för sig att hon hade plockat upp det från någon gammal hollywood-film. Själv kände han inte igen sig i allt det där. Han hade lika gärna kunnat gå i en gammal sliten munkjacka och skicka efter maten på postorder om det var möjligt. Samtidigt kunde hon vara så förbannat småborgerlig. Tjata om att hon ville ha en större kista, inredd med en massa bekvämligheter … det slog honom nu:

”Den där kistan du pratade om, den med inbyggd teve?”, sa han.

”Ja, vad är det med den? Jag vet att vi inte har råd, det är ingen fara”, sa hon.

”Jag har köpt den. Jag menar, jag har lagt handpenning på den. Den kommer hem i morgon.”

Hon vände sig mot honom. Riktigt strålade av glädje nu.

”Det menar du inte? Åh älskling!” En riktig puss på mun, hon var tvungen att rätta till läppstiftet. ”Inte på morgonen väl, han kommer väl senare, i skymningen?”

”De kunde inte säga exakt när.”

”Men om vi måste öppna dörren, och om det tar tid att få in kistan, tänk om det är sol i morgon, det går ju inte!”

”Äsch, jag tror inte att det är så farligt. Det brukar lösa sig.”

”Brukar lösa sig? Tänk om jag får blåsor som blir fula ärr, det vill du nog inte.”

”Jag tar hand om det där, du kan lugnt sova i din gamla kista och när du vaknar så står den nya där, och så kan vi gräva ner den gamla i trädgården, det blir bra.”

Hon sa inget mer om saken men han kunde se att hon oroade sig.

Vampire blues (del 1)

Han tittade ut genom fönstret, såg släpljuset dra över villakvarteret och de sista reflexerna i grannens fönster tala om för honom att det bara var minuter kvar innan han kunde dra isär gardinerna. Solen, tänkte han, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Han såg grannarna skymta bakom sina glas där borta, bara tjugo meter ifrån honom med två tegelväggar som skydd emellan, tänk om han skulle … nej, det var omöjligt, så gör man bara inte. De skulle aldrig bli förlåtna om de gjorde något sådant.

”Vad gör du?”, ropade Peggy. ”Jag är hungrig, kan vi inte gå ut och äta ikväll?”

Vad skulle vi annars göra, muttrade han för sig själv. Vad menade hon egentligen? Att de skulle leva på varandra? Det vore absurt. Undrar om det någonsin har prövats? Det måste väl ha gjorts undersökningar? Det är som det sägs inom nationalekonomin: vi kan inte leva på att klippa håret på varandra.

”Jag vet inte om jag känner för det”, svarade han henne. Vad skulle hon säga om det?

Han hörde hur hon rumsterade om inne i badrummet. Han visste precis vad hon gjorde. Allt måste vara perfekt. Vitpuder över hela ansiktet, kraftigt markerade läppar, trådsmala ögonbryn, det korpsvarta håret i perfekt ordning.

Vad sa du egentligen?” Hårborsten i ivriga tag, perfekt mittbena. Hennes ögon vattniga, nästan febriga. De var ofta så vid den här tiden på kvällen. Hon hade alltid varit hungrigare än han, alltid lite mer desperat.

”Kan vi inte stanna hemma ikväll? Bara en tanke. Vi har varit ute varje kväll den här månaden.”

”Du menar att vi inte skulle äta alls?” Hon han lade handen på höften, det såg ut som om hon skulle dra en revolver. En förflugen tanke om att hon såg sexig ut i den posen, det accentuerade hennes höfter på något sätt. ”Sebastian, jag är hungrig, jag kan inte vara utan. Det går inte. Vad är det frågan om egentligen? Börjar du bli rädd?”

”Det var du som frågade … jag tänkte att vi kanske kunde ge till varandra.”

”Det går inte.”

”Hur vet du det?”

”Det är sånt som man bara vet. Har du någonsin hört talas om det?”

”Nej, men bara för att man inte har hört talas om det behöver det väl inte betyda att det inte existerar?” Trodde han på det här själv? Det gjorde han ju inte.

”Vart vill du komma egentligen?”

”Ingenstans.”

Hon suckade och gick tillbaka till badrummet.

Begravningsgästen

Den vita slipsen köpte jag på den tiden jag brukade gå på begravningar. Jag läste i tidningarna när det var begravningar och så gick jag dit. Finessen med den vita slipsen var att den markerade att jag var nära anhörig, som en son eller dotterson eller liknande och jag njöt av den förvirring som det skapade och av att iaktta hur de äkta släktingarna nästan gjorde krumbukt på sig själva för att försöka lista ut vem den där ovårdade slyngeln med rufsigt hår var. Med vit slips! En släkting, en nära anhörig – kanske till och med ett oäkta barn? Vad hade pappa egentligen för sig på det där utlandsjobbet? Och änkan, lika vit som min slips vid åsynen av mig. En gång var det en herre som tilltalade mig på en lång rad av språk; engelska, franska, ryska och något afrikanskt stamspråk. Tydligen hade hans bror varit en berest herre och nu hade han fått för sig att jag var resultatet av något slags missionärsromans.

Men en gång fick jag stryk. Jag borde väl ha vetat bättre än att gå på en ökänd fotbollshuligans begravning. Han hade visst fått bita i gräset under ett organiserat gängslagsmål. Att döma av stämningarna i tidningarnas insändarspalter och de diskussioner om saken som jag råkade åhöra från angränsande cafébord var många rätt glada att bli av med honom. Det var också något som jag råkade nämna på begravningen i fråga, vilket inte hans lagkamrater i supporterklubben uppskattade.

Kvarglömd (del 4)

Jag låtsas sova för att lura mig själv att bli lugn när jag hör dina fotsteg i trappen. Jag blir inte ens rädd. Och jag känner igen dina steg, vet att det är du långt innan jag anar din närvaro, innan jag känner din omisskänneliga doft och jag öppnar mina ögon och ser att ditt hår fortfarande är solljus och dina ögon himlavalvet och din näsa andas samma luft som jag och jag anar dina vita tänder som rev bakom dina läppars bränningar. Allt jag vill är att du ska komma och lägga dig hos mig, att dina händer ska söka sig in under min smutsiga skjorta och att du ska, som jag sett aztekpräster göra på bilder, borra in handen i min bröstkorg och slita ut mitt bultande hjärta och äta det, smälta mig, bokstavligen förtära min kärlek, men istället glider du ner vid min sida och du viskar till mig att vi är förbundna med en osynlig tråd och att du inte vet om du ska älska eller hata mig för det. Och jag rycker på axlarna och har inget särskilt att säga och sedan säger jag att jag plösligt kan bli tyst när jag förväntas säga något.

Då inser jag att vi båda bara är två neuroner i universums stora hjärna och att vår uppgift är att utbyta signalsubstanser med varandra och att vi därför bara är en beståndsdel av en mycket större tanke vars innehåll det inte finns några möjligheter för oss att fatta.

Eller kanske bakterier i universums mage.

Och sedan börjar det glida iväg. Tankarna blir ohållbara, de löses upp som en reva i ett tyg och jag blir inte gelé inte jag du inga tankar längre inga bokstäver bara bokstäver aj le o ek dle

Ee gege

Gle ale

Vdf

SLUT

Kvarglömd (del 3)

På nätterna tittar jag upp på stjärnorna. Det är något som är avgjort bättre nu för tiden. Man ser många fler stjärnor, ja hela Vintergatan böljar där uppe som en jättemanet som långsamt andas ut och in, blåser stjärnrök över hela alltet och tittar ner på mig – och då tänker jag att jag är ensam i hela universum, att jag är det enda medvetandet som finns kvar, att jag därför i själva verket är universum och då måste jag väl ändå vara det man kallar för Gud.

Kanske borde jag skapa något. Men vad ska det tjäna till? Mot dumheten kämpar ju själva gudarna förgäves.

Istället har jag börjat röka. Jag vet inte hur länge cigaretter håller sig i sina förpackningar. Jag hoppas att det tar längre tid än så att utveckla emfysem eller lungcancer. Det var inte särskilt gott i början men nu har jag lärt mig att uppskatta denna ganska bisarra vana.

Kvarglömd (del 2)

Den frid som härskar på gatorna. Den frid som finns i en ensam restaurangmeny som vid något tillfälle har ryckts ut ur sitt konstläderfodral och sedan knycklats ihop och slängts på gatan och som nu blåser fram och tillbaka. Det var ett misstag att plocka upp den. Min mage skriker av besvikelse över att påminnas om att det fanns sådant för inte alls så länge sedan. Kalvfärsbiffar, fritatta, jambalaya, pytt i panna, vad som helst som uttrycker struktur och ordning, något som inte bara är utrafsat innehåll från en konservburk eller torkad pasta som mals sönder till mjöl mellan slitna molarer.

Jag vet att jag lever i en dröm och jag förväntar mig inte att vakna ur den. På morgonen ska jag dö. Och frågan är om jag längtar efter detta eller om det är bättre att bo i en mardröm än att

Tomhet.

Kanske kommer de tillbaka och sätter igång kraftverken och tevestationerna och flygplatserna och tandkrämsfabrikerna och vitamininstitutet i Schweiz och då kommer de att hälsa mig som en sedan länge försvunnen broder och son och far och säger att det var det bra det du gjorde, vi behövde någon som höll ställningarna, någon som stannade kvar och vittnade, det är som universum som behöver betrakta sig självt - vad ska det annars vara bra för om det inte vet om att det existerar?

Någon skulle kanske säga att det är ett gudsbevis så gott som något men sådant bryr jag mig inte om, betraktar det som nonsens helt enkelt. Jag är inte så bra på matematik och fysik men jag misstänker att allt är uppbyggt på cirkelbevis. Språket i sig bevisar inget annat än att det är språk. Om man säger att det i språket finns något som heter gravitation och beror på växelspel mellan krafter i materien så har man inte sagt något annat än just det.

Och det kanske man kan nöja sig med, men av någon anledning så har jag slutat att ta något för givet. Det var inte så här jag hade tänkt mig min ålderdom.

Kvarglömd (del 1)

Solen skiner obarmhärtigt, ett gult ljus som lägger sig som en glittrande slöja över dammiga skyltfönster, lyser upp blottade konservburkar i sopcontainers, ett ljus som får löven att vibrera i bortglömda allélindar, ett ljus som jag inte har sett sedan jag var ung, för ung är det länge sedan jag var men på den tiden var jag van vid en ändlös räcka dagar fyllda av surt regn och när jag gick för att hälsa på mina vänner så var där som ett avstånd, jag kunde nästan känna att de tänkte, att ”han, han går med regn i tankarna och damm i lungorna”, och de hade väl rätt på sitt sätt, men samtidigt tyckte jag att det var orättvist.

Och nu spelar det ingen roll för när jag går till dem och ringer på deras dörrar så öppnas de inte längre, det är aldrig någon hemma, alla har dragit iväg, fan vet var, alla utom jag, kanske tog de den sista raketen till stjärnorna.

Det var sådant som jag läste om när jag var liten. När det stora atomkriget skulle komma och människorna till slut hade gjort Jorden obeboelig så levde ändå drömmen om att börja om någon annanstans, en dröm som inte så lite påminde om de tecknade scenerna i Jehovas vittnens propagandaskrifter, sådana som kringvandrande missionärer prackade på en för fem kronor och hur som helst visade bilderna alltid välklippta gräsmattor, sådana som brukar finnas utanför amerikanska multinationella bolags huvudkontor, och på de gräsmattorna levde lejon och lamm och människor i vita särkar tillsammans i frid.

Fetus in fetu

På tvåhundra år har cirka 90 fall av så kallad intrafetation rapporterats. Vad som händer är att vid en enäggstvillingsgraviditet så delas i sällsynta fall ägget inte i två lika stora delar. I sådana fall missbildas den mindre tvillingen ofta tidigt, kapslas in i det större fostret och lever där som en parasit. Det får syre och näring eftersom det växer ihop med syskonets blodomlopp och lever där så länge det blir kvar i dennes kropp. Var åttonde graviditet börjar som en tvillinggraviditet men bara tio procent slutar med tvillingfödsel. Många av oss är segrare ur en strid i livmodern vi inte ens vet om har ägt rum.

Släktled

”Jag drömde om mormor”, sa hon plötsligt. ”Det var så verkligt, jag var så övertygad om att hon levde när jag vaknade att det tog mig en lång stund att komma på hur det verkligen var. Att hon är död menar jag. När jag tänker efter vet jag inte riktigt vad hon höll på med, om hon dammade eller diskade eller sorterade räkningar, jag ser henne bara framför mig göra saker, men jag ser inte vad. Det är väl så jag minns henne.” Hon tystnade plötsligt, verkade tänka efter. ”Mamma är äldre nu än mormor var när hon dog. Nu är det hon som är mormor. Det är konstigt. Eller, det är klart att det inte är konstigt, det är fullständigt naturligt, men för mig är det konstigt att min egen mamma har tagit mormors plats och jag … är den där konstiga sorten, mamma, vuxen … nej, det går inte.”

Arlanda

På kortet står det skrivet ”Arlanda 1965”med bläck i den lilla vita kanten högst upp. Det är antagligen min mors handstil. I den vita kanten längst ner står det, fastän upp och ner, oct . 65 . Det är tydligen kortprintmaskinen som har lämnat detta meddelande. Färgerna har blåstick. Min far längst till vänster i mörk kostym och blårandig slips och med två paraplyer i högerhanden. Han blundar, antagligen för att ljuset är skarpt, och håller huvudet lyft och ryggen rak. Min mor har kappa och permanentat hår och hon har ytterligare en rock, kanske min fars, över armen. Hon har just vänt på huvudet så man ser henne i profil. Hon ser ut att säga något, kanske riktat till min storasyster som står närmast pappa. Hon har röd kappa och långstrumpor och hon håller mig i handen. Jag är tjugotvå månader gammal. Mitt hår är mycket ljusare än jag hade när jag blev äldre. Min bror står lite för sig själv och tittar ut ur bilden, åt höger. I bakgrunden står en träsoffa som det står Luftfartsverket på. Det här är dagen då vi flyttar till Förbundsrepubliken Tyskland, till Blumenstrasse i Bad Neuheim, känt för två saker; sina kurbad och för att Elvis Presley gjorde militärtjänst på den närbelägna NATO-basen.