”Ja, jag tänkte att jag skulle ringa på”, säger Stewe. ”Vi bor ju bredvid varandra. Du bor också själv va? Jag har inte sett någon annan här i alla fall?”
”Nej, jag bor själv. Jag ska nog ha lite kaffe i alla fall.” Torsten går ut i köket och ställer in en kopp vatten i mikron och letar fram burken med nescaffe ur skafferiet. ”Jag väntar på min dotter”, säger han när han kommer ut i vardagsrummet igen. ”Hon ska komma hit över helgen.”
”Jasså, hur gammal är hon?”
Torsten kisar mot mannen i soffan. ”Vad spelar det för roll? Hon kan väl vara, ja nitton kanske, nej tjugotvå. Tjugotvå är hon.”
”En bra ålder. Men det var ett tag sedan. Som man själv var tjugotvå menar jag. Vad heter hon?”
”Karin”, säger Torsten snabbt.
”Karin. Det är ett bra namn. Ett bra namn och en bra ålder. Du kan vara glad. Själv har jag inte lyckats med någonting. Och nu är det för sent.” Stewe håller fram handen framför sig som om han studerade sina naglar.
”Försent?”
”För att bli något. För att vara någon, menar jag. Fru och barn. Yrke och hem. Allt jag har tagit i har blivit till skit. Det är det jag menar. Du som har en dotter, det är förbannat fint. Då vet man att man har lyckats, man kommer alltid att vara någon. Jag är bara en torr kvist på ett friskt träd, ett misslyckande om något.”
”Så behöver man väl inte säga”, mumlar Torsten knappt hörbart. Han måste återigen resa sig. Går fram till fönstret och lyssnar.
”Bor hon långt borta? Eftersom du väntar hem henne så sent menar jag.”
1 kommentar:
Vad kommer detta att leda? blir nyfiken.
Skicka en kommentar