fredag 28 september 2007

Väntan (del 7)

”Nej nej, det är klart. Hon ser ut som henne. Samma hår. Nästan samma blick. Hon är snygg, min dotter.”

”Ja i så fall, det är klart. Men har du inget kort på henne? Det måste du väl ha ändå.”

”Nej varför då?” Torsten rycker på axlarna och snappar åt sig tidningen från Stewe. ”Nej, jag har inget kort. Inte idag i alla fall. Jag har faktiskt tänkt att vi ska gå till fotografen tillsammans. Kanske vi gör det nu i helgen. Jag kan visa dig sen, blir det bra?”

”Javisst, jag menade inte att ... det var ingen kritik menar jag. Du får väl ha hur många kort du vill eller inga alls för den delen. Det har ju inte jag med att göra.”

”Nej just det, det har väl inte du med att göra.” Torsten försöker le för att ta udden av sin kommentar men resultatet blir bara ett blekt dödskalleliknande grin. Sedan är det som att det inte finns mer att säga. Det blir tyst igen. Männen ser på väggarna, undviker varandras ögon.

Till slut reser sig Stewe upp. ”Nä, det var trevligt det här, men nu ska jag ge mig av. Det är ju inte långt, men det kanske ändå är dags att krypa till kojs.” Han sträcker ut handen men drar snabbt tillbaka den när han märker att Torsten inte är med på det. ”Jag ville bara titta in. Hörde hur du gick av och an.” Och sedan: ”Hoppas din tös dyker upp.”


Det har börjat snöa igen. Vad var det grannen hade sagt? Senoritas? Kanske skulle någon där vilja ha honom? Söderut. Men varför då? Varför skulle någon vilja ha honom där, när ingen vill ha honom här i hans eget land, i den här förbannade lilla skithålan. Han försöker föreställa sig bilden av att hans dotter är på väg hem igen, men den vill inte komma tillbaka. Nä, det får vara, det kanske är dags att gå och lägga sig istället. Har han tur så kommer han att drömma om henne.

SLUT

onsdag 26 september 2007

Väntan (del 6)

”Om du är orolig så kan jag stanna här. Medan vi väntar menar jag. Det kanske distraherar lite. Hon dyker upp till slut förstås. Annars skulle polisen ha ringt.”

”Jaha ja. Nää, varför då?” Varför frågar grannen så mycket? Det är väl ändå hans ensak. Han ångrar att han nämnde det här överhuvudtaget. Han skulle ha sagt att han var helt ensam. Men han säger alltid fel saker och så blir det så här.

”Du”, säger Stewe samtidigt som han gör cirkelrörelser med handen som om han skakade om en osynlig drink, ”du har inget kort på tösen? Vore kul att se. Om hon är lik dig menar jag.”

Torsten går utan ett ord bort till den väggfasta garderoben alldeles innanför ytterdörren. Rotar där ett tag och återkommer sedan med en tidskrift i handen.

”Menar du…?” säger Stewe.

Torsten bläddrar fram och tillbaka tills han hittar vad han söker. Håller fram ett uppslag med en rödlätt kvinna med långt rak hår som ler, till synes lite generat, mot betraktaren.

”Men det är ju Julianne Moore – skådespelerskan. Vad menar du? Vad är det med henne, det är väl inte din dotter, det kan det ju inte vara?” säger Stewe.

tisdag 25 september 2007

Väntan (del 5)

Torsten lägger handen på rutan. Ser hur spegelbildens hand möter från andra sidan och perfekt vidrör hans egna fingertoppar. Där ute har snöflingorna slutat att falla. ”Ja, det är en bit. Det spelar väl ingen roll när hon kommer? Hon kommer nog fram”, säger Torsten. Han tar en slurk kaffe. Det smakar diskvatten, han tar alltid för lite i någon slags missriktad försiktighet. Eller det kanske trots allt är snålhet när allt kommer omkring. Han borde fråga Stewe något tillbaka. Visa lite intresse, nu när han hade bjudit in honom. Bjuda in kanske var för mycket sagt, men han hade ju i alla fall bett honom att stiga in. Så vad fan skulle han fråga om?

”Så du bor här?” säger han till sist.

”Ja, jag gör ju det”, svarar Stewe. ”Alldeles bredvid.”

Det är så tyst att Torsten kan höra Stewes andning. Det finns ett svagt biljud i den, en slags astmatisk väsning som låter osund. Hans näsa ser uppsvälld ut med rödblå ådror och djupa porer. Torsten undrar om han själv ser lika gammal ut. Själv har han vant sig vid sin egen spegelbild och kan se förbi ytan, genom lagren av de olika åldrarna i ansiktets arkeologi. Men antagligen ser han lika tragiskt gammal och sliten ut.

”Hörru, är du orolig, för tösen? Skulle hon komma så här sent? Har du ringt?” frågar Stewe.

Torsten skakar på huvudet. ”Nädå, hon är på väg. Var tvungen att stanna och äta på vägen”, drar han till med.

”Äta? Vid den här tiden? Var då?”

”Spelar det någon roll?”

”Va, ja, nää menar jag. Det är klart att det inte spelar någon roll. Hon kanske har massäck med sig. Stannar vid någon rastplats. Eller nån öppen mack. De säljer ju korv nu för tiden. Har du sett det?”

”Det var längesen jag körde bil.”

Stewe nickar, entusiastiskt. Det är som att något tänds i hans ögon. ”Hade jag en bil, då skulle jag bara dra! Söderut, till varma länder. Dricka vin i solen med små senoritas. Vin och sol, sånt kan man få om man har bil. Det är bara att åka.”

”Man måste ju ha råd med bensin, och hotell och sådant. Förresten är det väl billigare med charter.”

”Äsch, det ordnar sig. Allting ordnar sig.”

”Ja, allting ordnar sig. Så är det nog.” Torsten nickar stilla.

söndag 23 september 2007

Väntan (del 4)

”Ja, jag tänkte att jag skulle ringa på”, säger Stewe. ”Vi bor ju bredvid varandra. Du bor också själv va? Jag har inte sett någon annan här i alla fall?”

”Nej, jag bor själv. Jag ska nog ha lite kaffe i alla fall.” Torsten går ut i köket och ställer in en kopp vatten i mikron och letar fram burken med nescaffe ur skafferiet. ”Jag väntar på min dotter”, säger han när han kommer ut i vardagsrummet igen. ”Hon ska komma hit över helgen.”

”Jasså, hur gammal är hon?”

Torsten kisar mot mannen i soffan. ”Vad spelar det för roll? Hon kan väl vara, ja nitton kanske, nej tjugotvå. Tjugotvå är hon.”

”En bra ålder. Men det var ett tag sedan. Som man själv var tjugotvå menar jag. Vad heter hon?”

”Karin”, säger Torsten snabbt.

”Karin. Det är ett bra namn. Ett bra namn och en bra ålder. Du kan vara glad. Själv har jag inte lyckats med någonting. Och nu är det för sent.” Stewe håller fram handen framför sig som om han studerade sina naglar.

”Försent?”

”För att bli något. För att vara någon, menar jag. Fru och barn. Yrke och hem. Allt jag har tagit i har blivit till skit. Det är det jag menar. Du som har en dotter, det är förbannat fint. Då vet man att man har lyckats, man kommer alltid att vara någon. Jag är bara en torr kvist på ett friskt träd, ett misslyckande om något.”

”Så behöver man väl inte säga”, mumlar Torsten knappt hörbart. Han måste återigen resa sig. Går fram till fönstret och lyssnar.

”Bor hon långt borta? Eftersom du väntar hem henne så sent menar jag.”

lördag 22 september 2007

Väntan (del 3)

Han stirrar på telefonen och önskar att han kunde ringa någon.

”Kom hem nu!” Han säger det högt till ingen alls. Det enda som hörs är ett kort eko från lägenhetens mattlösa golv och halvtomma bokhyllor.

Men nu hör han något; ett avlägset motorbuller. Är det en folka? Han har alltid varit bilintresserad, kunnat skilja motorer från varandra, men nu är han osäker. Automatiskt börjar han räkna igen. Kommer till trettiosex innan han inser att motorljudet avlägsnar sig. Att hon inte är på väg hem.

Det ringer på dörren.

Han stirrar på dörrhandtaget och räknar till tolv innan han öppnar.

Det är inte hon. Det är grannen, han som bor i lägenheten bredvid. Torsten har aldrig pratat med honom, de har bara delat på en förströdd nick när de har mött varandra i trappen. Det finns något luggslitet över honom, han är antagligen alkoholiserad, även om Torsten inte kan urskilja någon spritdoft i kväll.

”Ja?” säger Torsten.

”Jag tänkte jag skulle ringa på”, börjar grannen.

”Jasså, jaha. Du kanske vill stiga in?” Det är det sista Torsten vill, men artigheten sitter där sedan gammalt. Ordentligt uppfostrad är han.

”Tja, varför inte. Det kanske är lika bra. Tack då. Stewe heter jag.” Grannen sträcker fram handen och Torsten skakar den lätt. Den är slät och kall.
Stewe stiger in och tittar sig snabbt omkring innan han bestämmer sig för soffan. Torsten går fram till fönstret och kastar en blick ner på gatan men sätter sig sedan i fåtöljen mitt emot. Tysta sitter de så för ett ögonblick.

”Du kanske vill ha en kopp kaffe?” frågar Torsten.

Stewe skakar på huvudet.

”Nähä, nähä. Nej, nej”, säger Torsten och så är det tyst igen. Det är bra, tänker han, för då kan han höra om bilen kommer. Fast det är konstigt med folk som är så där tysta. Man kan ju undra vad de vill egentligen.

torsdag 20 september 2007

Väntan (del 2)

Därför sätter han sig ner i soffan igen och börjar bläddra i tidningen. Han har läst vartenda ord på ledarsidan när han inser att han inte har en aning om vad artik-larna handlar om. Oförstående tittar han på karikatyren av statsministern och undrar vad sambandet är med texten runt omkring.

Istället ser han andra bilder, varifrån de kommer vet han inte, men han ser dem tydligt när han blundar, som om de projiceras på insidan av hans ögonlock. Det här visar bilderna: hon ska komma hem över helgen. De talade om det på telefon för bara några dagar sedan. Hon ska komma på fredagskvällen och åtminstone stanna kvar till söndag lunch. De ska promenera, fika och kanske se någon utställning på ett museum. Det finns så mycket att se och prata om.

Han vill att de ska prata mer med varandra. Verkligen prata om riktiga saker, sådant som betyder något. Han kan till exempel berätta om hur det är att vakna varje natt och inte veta var han befinner sig. Vid de tillfällena är det som att han är nyfödd, han kastas ut i mörkret tills han får syn på de lysande digitalsiffrorna på väckarklockan, och det är först då som han landar i sitt eget liv igen. Nästan varje natt är det så, men det finns ingen som han kan prata med det om. Men om han kunde förklara det för henne: det skulle kunna vara ögonblicket som förändrar hans liv.

onsdag 19 september 2007

Väntan (del 1)

Han tittar på klockan. Det har gått två minuter sedan förra gången han såg efter. Han kan inte sitta kvar i soffan längre så han går fram till fönstret. I skenet från gatlyktan alleles utanför virvlar enstaka snöflingor ner. I huset mitt emot är nästan alla lampor nedsläckta trots att det är fredag kväll och klockan bara är halv elva.

Torsten lyssnar efter ljudet av en folka. Han väntar på att den ska runda gathörnet vid början av hyreslängan och därefter sakta glida fram till porten, där motorn ska slås av.

Men det är alldeles tyst ute, det enda som hörs är hur rutan skallrar till då och då för en plötslig vindby.

”Om hon bara ville komma nu. Om bara.”

Han prövar olika knep. Han bestämmer sig för att han ska räkna till sjuttiotvå. Innan han kommer till sjuttiotvå har hon alldeles säkert hunnit hem och då kommer han att tänka att det var alldeles i onödan som han oroade sig. Så varför inte lugna ner sig redan nu? Innan sjuttiotvå skulle hon vara hemma.

När han har kommit till sjuttiotvå och det fortfarande inte har dykt upp någon bil så räknar han om en gång till sjuttiotvå. Och sedan ytterligare en gång. ”En dum idé”, muttrar han för sig själv. Om hon har kvar en mil så har hon det oavsett hur många gånger han räknar eller hur många gånger han tittar ut genom fönstret. Det är totalt meningslöst att vänta på det här sättet. Hon kommer ju när hon kommer, varken förr eller senare.

(forts i morgon)

tisdag 18 september 2007

Sena föreställningen

Sonja väntade på Ralf i en och en halv timme över tiden. Hon tänkte att om det ändå var så att något hade hänt så skulle han se till att hon fick ett meddelande, och då måste han veta var hon befann sig, att hon fortfarande var kvar utanför bion. Men han kanske var död och då kunde han inte gärna skicka något meddelande. Fan, hur skulle hon göra? Hon hann ändå med sena föreställningen men nu var hon tvungen att betala själv. Det var ändå för filmens skull hon var här.

Lösenord

Bilder. Flådda kroppsdelar. Muskler som rör sig utan förpackning. Levande människor utan hud, hudlösa. Rhonda hade en besvärlig dröm igen. När hon vaknade var hon säker på att hon kommit ihåg den in i minsta detalj. Väl framme till jobbet gick hon direkt till vattencisternen och drog fram en vit plastmugg ur behållaren på sidan. Men när hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle ta kallt vatten eller extra kallt vatten började hon gråta. En kollega gick förbi och log mot henne. För ett år sen hade de haft ett långt samtal under en lunch, han var på väg att skiljas då. Rhonda hade ingen aning om hur det hade gått sen. Hon gick in på sitt rum, knäppte på datorn och skrev in sitt lösenord. Kanske borde hon byta men å andra sidan var skitkuk lätt att komma ihåg.

måndag 17 september 2007

Ekfras över en mosaik i Aly ben Salems trädgård


Kanske var det så att Poseidon saknade mannen i vars trädgård han så länge hade vistats i. De var ju i någon mening ändå grannar och mannen hade inte synts till på väldigt länge. Så här gick det till: Poseidon släppte tömmarna till sitt tvåspann, hävde kroppen bakåt och tog sats. Treudden träffade det ena av de oseende porslinslejonen på andra sidan av den tomma bassängen, mitt i dess gapande mun. Ett knäpp hördes, och plötsligt sköt en kon av ljus ut från strålkastaren ovanför och upp ur bassängens avlopp började vattnet att stiga. En virvel bildades, motsols for vattnet runt och förde med sig alla de döda löv som låg på botten. Snabbare och snabbare for de runt tills en kropp började framträda i virvelns centrum. En helt ung man med bronsfärgad hy, svart hår och ögon lika mörka som jorden i hans trädgård. Mannen hävde sig upp på bassängkanten, nickade förstrött mot Havsguden vilken återigen fattade tag i tömmarna och sedan höjde högerhanden till en hälsning. I den rörelsen stelnade Poseidon för gott.

Mannen gick genom sin trädgård i riktning mot huset. Aly ben Salem hade återvänt.

lördag 15 september 2007

Adams teofani - del 23

Det är först när Adam möter Dolls frånvarande och likgiltiga blick som insikten drabbar honom. Kunde det ändå vara sant att den stinkande kroppen vid hans fötter är den ende guden, skaparen av allt? Vem vet vilka vägar Herren väljer att vandra, var det kanske en test av hans uthållighet och dedikation för uppgiften? Och var allting förstört nu - kunde en gud verkligen dö på det här ömkliga sättet?

Han sjunker ner på golvet bredvid Franks slappa kropp och snyftar samtidigt som han drar upp knäna mot hakan i fosterställning. Han är förbannad för alltid. Han har vandrat runt världen fler varv än det finns stjärnor på himlen och så ska det sluta på detta vis. Var detta hans kallelse? Att bryta löftet mellan Herren och hans folk genom att döda Herren? Men är han inte i så fall ändå en trogen tjänare som utför den tunga plikt som är ålagd honom? Frågorna ekar tomt inuti hans huvud.

Till slut tar han sig samman och stapplar upp från golvet. Han nickar mot Doll och sedan stänger han dörren efter sig. Konstigt nog har ingen granne reagerat på oljudet. Inte för att det har hörts så mycket, därtill var Frank alltför omtöcknad när han bjöd på det lilla motstånd han förmådde, men ändå ... det är ju Guds död det är frågan om.

Ute på gatan regnar det fortfarande. Han tittar rakt ner i gatan eftersom han inte vill möta blicken på någon person. Han smiter ner i tunnelbanan, där det fortfarande är ganska glest med folk.

Hans ögon anpassar sig snabbt till mörkret när han går ner i de övergivna gångarna som förgrenar sig från tunneln med spåren. Det är som att den gamla vittringen drar i honom igen. Men det spelar ingen roll. Viloplatsen lockar på honom och han lyder.

Till slut är han framme. Han känner med händerna att det ännu finns varma rester av en eld och efter den det djupa hålet som han har grävt tidigare. Han stiger ner i det som ska bli hans slutliga viloläger. Det är alldeles tyst och alldeles mörkt, det enda som retar hans sinnen är vibrationerna från tågen långt borta och den allestädes närvarande låga bastonen som staden alltid ger ifrån sig.

SLUT

De första 22 delarna av den här historien finns på http://blogg.passagen.se/teklund